Marlene

Va är det för fel på mig?
Jag har de senaste två timmarna vridit och vänt på mig för att kunna sova.
Jag hade liksom big plans för imorgon bitti, men jag tror jag kommer att sova rätt över dom, om jag kan somna!?
Såhär får jag absolut inte hålla på imorgon kväll för då kommer jag aaaaaaldrig orka med att sitta i studion på ondag, och det är något jag ser fram emot!

Har legat och tänkt lite, eller ganska mycket.
På vänner mest. Jag har få bra vänner. Men efter jag flyttade mig till göteborg så har det verkligen visat sig vilka dom riktiga var. Vilka som kom att hälsa på för att umgås, och vilka som kom att hälsa på av andra anledningar.
Det finns dom som tror att vänskap håller i en envägskommunikation - för mig gör de inte det.

Har kommit på mig själv med att det två sista åren när jag besökt Borås så har det gjort mig stressad.
Jag har ofta besökt det av helt fel anledningar. Att hinna fixa allas hår, hinna gör det och det. Och totalt missat hela poängen med ledighet och grejen med att koppla av och bara njuta av sällskapet med min familj.

Under tiden jag har varit ''sjuk'' så har det definitivt lärt mig en sak. Att hälsan går före allt.
Jag har lärt mig stressa ner och koppla av, och inte bli rastlös när jag tagit det lugnt.
Det har kännts lite som om jag tappat min deciplin, men jag har bara omvärderat vardagen och ändrat livsstil.
Tråkigt att jag skulle behöva bli sjuk för att göra detta.
Jag har hursomhelst lovat mig själv att aldrig försätta mig i den situationen igen.

Nu när jag ska bli sambo ( vilket jag aldrig trodde att jag skulle bli igen ) med världens lugnaste person så tror jag med all säkerhet att jag ska kunna behålla mitt nya levnadssätt. Däremot måste jag hitta tillbaka till min träning för det var något som verkligen hamnade på hyllan i mitt träsk som arbetsnarkoman och i alfons åbergssyndromet - jag ska bara, jag måste bara.

Men mitt första mål är att bli frisk, kroppen läker sakta men säkert, en liten del av känseln börjar leta sig tillbaka i min högerarm/hand, axeln har sina dagar då den är något bättre, men ibland är den riktigt sur. Det konstiga är att man någonstans i allt lär sig att leva med värk. Man klagar inte längre över småsaker, gnäller inte längre över att man har ont i halsen eller något annat småpotatis, för de blir inte ett piss bättre. Dessuto har man alltid axeln som hänger med överallt och gör sig påmind om man använder den för mycket.

Att leva normalt som högerhänt utan känsel är knepigt, än mer att klippa. Man har liksom tappat hela känslan. Skapandet och idéerna finns kvar, och jag brinner lika starkt för mitt yrke. Men det känns som skadan har kastat en blöt handduk över mitt brinnande intresse. Har liksom blivit tvungen att kväva elden lite..
Men det går inte en dag utan att jag saknar att stå i salongen, vägleda en vilsen kund i vad denne ska ta sig till med sitt hår, göra en makeover på en vågad person, eller rekomendera en helt annan produkt.
Vet faktiskt inte hur många gånger jag vaknat av att jag pratat i sömnen och svarat i telefon på salongen eller hållt ett samtal med en kund. Saknar man sitt jobb då eller?

Har fortfarande extremt svårt att prata om detta, och tankarna på det gör verkligen ont. Min stora dröm som gick i uppfyllelse och som sedan gick i tusen bitar.

Här kommer en bild på min all time provkanin, som under alla år har fått sitta modell och stå ut med mina experiment, hänga över mitt badkar med huvudet fullt av färg och blekning. Vissa gånger bättre resultat, andra gånger mindre bra. Tack majsen för att du gjorde mig till en kreativ person och stog ut med mina galna idéer!




- majsen, de finns en anledning till varför du i princip alltid har varit kortklippt ;)