Marlene

Jag vet inte vad de är med mig.
Sista tiden har mitt humör gått upp och ner som en jävla bergochdalbana.

Jag tänker och jag är förvånad över hur de förflutna har påverkat mig.
Hur förstörd man kan bli.
Jag har blivit en person som inte tänker tillbaka och har inte gjort.

Förän nu när de brast.
Är de min bergodalbana eller bara något som måste bubbla upp till ytan för att försvinna?

Hursom känns de lättare nu ..

Men det finns något med mitt gamla jag, mitt marlene för 6 månader sedan som jag saknar så det gör ont.
Att jobba.

Att inte kunna jobba och inte kunnat göra något på så lång tid är knäckande.
Jag har känt mig oduglig, arg och hjälplös.
I början drömde jag om det hela tiden..

Kom på mig själv häromdagen med att inte längre sakna eller få ett sug efter att klippa eller skapa.
Min stora passion har liksom runnit mellan fingrarna på mig och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra istället. Men sålänge jag är oduglig och inte kan eller får jobba så har jag tid att tänka ..

---

Tack min älskling för du är du och för att du är min, jag älskar dig joakim!