Marlene

10 mars 15.32 fick livet en ny mening. 

Efter 39 veckor och 4 dagar så kom det ut en flicka och hon betyder allt. 

 

Är så glad över att jag tog beslutet att lämna relationen när jag var gravid. 

Har tänkt så mycket på det sedan hon föddes.

Hur det hade varit om jag stannat, hur jag hade mått.

När jag nådde punkten var jag bortom färdig och det kunde inte varit klarare. 

 

Dagarna som ensamstående mamma går snabbt. Allting tar otroligt lång tid och självklart är hon ständigt min första prio. Mina känselspröt är riktade mot henne 24/7 och jag gör allt för att hon ska ha det så bra som möjligt. Allt annat är oviktigt. 

 

I mitt egna huvud försöker jag komma på vem jag är. Hur jag är. För jag har med min lilla människa blivit en ny människa. Jag lever för henne men jag lever också för mig.

 

Jag har brutit gamla vanor men jag har fokus på vår högsta prio i livet - trygghet.

Sakta börjar jag bygga upp min inre trygghet och hitta tillbaka till min styrka i mig själv som sjönk undan för ett tag. 

Rent primärt och materiellt så har jag stakat ut en vattentät trygghet - precis som min dotter förtjänar. Som vi förtjänar.

 

Hon bad inte om att bli till och födas.

Hon vet inte vilka krav hon kan ställa på omgivningen, än.

Så innan hon vet det så håller jag kraven höga.

Hon förtjänar det bästa och jag ska göra mitt bästa för att ge henne det. 

 

Det finns bara rakt fram, det är tufft och det kommer inte bli lätt men vi klarar det.