Marlene

Hade inte en tanke på det förrän min man sa; du kanske ska blogga igen? 

 

Aldrig i livet tänkte jag.  

 

Men här är jag nu,  3 år senare och mycket har hänt. 

På något sätt har jag hittat hem, men på något sätt är jag tom. Det är en märklig,  diffus känsla men jag vet att den är tillfällig.  

 

Livet har fortsatt sätta mig på prov.  Vänner har kommit och gått.  Några nya,  några gamla.  De äkta har fortsatt utmärka sig och er är jag evigt tacksam för. 

 

Våren har varit tuff. Bor numer i hus vid havet.  Har jobbat alldeles för mycket och genomgått alldeles för tuffa personliga förändringar. 

Men med klyschan; det som inte dödar det härdar, så går livet vidare.

 

Har utvecklats som människa,  kommit till insikt i livet och satt upp nya mål.  Planeringsperson som jag är så gillar jag att ha något att se fram emot.

 

Förra helgen var vi på min systers bröllop,  det var bland de största och stoltaste ögonblicken i mitt liv. En storasyster har aldrig varit stoltare.

 

Men jag längtar nu och jag hoppas. 

 

.

 

Vet inte om detta var för mitt nya,  vuxna jag.  Vet inte om det kommer ske igen,  men tack älskling för uppmuntran och för att du finns vid min sida i mina och våras alla stunder.  Älskar dig oändligt!