Marlene

Dagen idag har gått i PMSets tecken.

Det har varit massor med tankar, funderingar och diskussioner.

Allt om kropp, träning, hälsa, från vad man ska äta till vad man absolut inte ska äta, tidpunkter osv.

 

Jag har inbillat mig att min resa hitills har gjort mig till ''en i mängden''. Vad jag menar med det är inte min hårfärg, kroppsutsmyckning eller klädstil utan storleken på kroppen. Jag är inte längre en person som man lägger märke till pga byxorna är för små, eller skjortan stretar för mycket så det glipar mellan knapparna. Utan proportionerna är i någorlunda balans trots längd och vikt. Men är jag verkligen en i mängden och är jag nöjd så?

 

Efter att ha haft stor framgång med träning, motion och nått delmål efter delmål så ställde jag mig frågan imorse:

Vad är mitt slutmål? Vilket resultat är det egentligen som jag strävar efter att uppnå?

Oerhört svåra frågor för mig.

Jag har, eller jag tror jag har en bild i huvudet av hur jag önskar att se ut. Dock ställer vägen dit till problem av den föregående vägen av resan jag gjort. Det är lite för mycket skinn, kostymen har blivit för stor på en del ställen och passar inte längre kroppen som är inunder. Vilket förde mig in på min första tanke:

 

Muskelmassa.

Men vill jag verkligen fylla den stora kostymen med muskelmassa och hur kan slutresultatet tänkas bli?Hur ska jag göra för att nå dit och kommer jag att vara nöjd när jag gått i mål där, och ännu värre, kommer jag klara att hålla mig sån?

 

Andra tanken är kirurgi.

Det är onaturligt att tappa så extremt mycket vikt på så kort tid, vilket gör att det ser onaturligt ut med för stor kostym = man vill sy in den. Fråga; vad kan detta tänkas kosta och kommer slutresultatet vara till belåtenhet?

Innerst inne känns det som jag ger upp och väljer en lätt utväg.

 

Tredje tanken.

Vara den jag är och har blivit. Jag är trots allt en person, och samma person som jag alltid varit.

Rent kroppsligt syns det spår av resan som jag fortfarande jobbar på och kommer att fortsätta jobba på.

Önskar att jag var stark nog och kunde säga att jag inte bryr mig, men det är svårt.

Hur mycket jag än vill vara stolt så går det inte alltid.

Självförtroendet är bra när jag har kläder på, som jag trivs och känner mig fin i.

Men sommaren är lite av en skräck, och har väl alltid varit.

 

Uppmärksamheten jag får är helt annan. Visst är det en boost för egot, men det är ingen skillnad från innan för jag ser fortfarande saker jag kan förbättra. Vill inte riktigt tro på orden/komplimanger jag får.

Visst gör det mig glad,  men jag antar att jag är för sårbar så jag skyddar mig själv på något sjukt sätt genom att inte lita på orden till 100%. Osäkerheten förstör.

Självförtroendet kommer inifrån, det byggs inte upp med hjälp av en ny kropp eller dyra kläder.

 

Ett djupdyk i tankar från idag. Jobbigt att skriva om, men ärligare än så kan det inte bli.

Jag är ju bara människa.