Marlene

Jag har svårt att erkänna för mig själv att jag har misslyckats.
Jag chansade på livet och misslyckades. Det svider.

Alla känslor jag har inom mig just nu, alla tankar och minnen, det gör så
fruktansvärt ont. Men det bästa av allt är att när man skiljs från en människa
så kommer man alltid bara ihåg de bra sakerna. Det blir extra jobbigt.
Det är mycket lättare att acceptera och gå igenom en separation i ilska.

Jag har blivit en annan människa.
För första gången i mitt liv mötte jag en människa som kunde mäta sig
med min envishet och min dominans. Som sa vad han tyckte oavsett om det var
positivt eller negativt. Ibland gör det ont, ibland är det nyttigt.
Många gånger blev jag arg, tills det sjönk in och jag insåg att även jag
har brister. Jag har alltid gillat kritik och beröm, man växer som människa.

Hur kysser man någon man älskar för sista gången?
Det är en konstig känsla att gå och lägga sig med den man älskar för sista gången.
Att veta att det inte kommer bara såhär mera. Det är precis som en hemsk hemsk dröm.
Jag vill inget annat än att vakna och att allt ska vara bra.

Jag kommer alltid att spekulera och tänka.
Jag kommer alltid att vilja prata och diskutera.
Jag kommer alltid vara jag och jag kommer troligtvis alltid att ha samma eldiga temprament.

Två lika, men så olika.
Två minuspooler, hur kan det vara så laddat?
Det säger sig självt att det är meningen att det ska slås ifrån varandra.
Många minus var det, men i hjärtat och i känslor har det aldrig varit mer plus.

Det är något nytt för mig att tänka istället för att känna.
Jag går alltid på känslan och lyssnar alltid på hjärtat.
Men det är bäst såhär.