Marlene

Det är så vansinnigt mycket höst, lite väl mycket för min smak.

Vaknade strax innan sju och har varit vaken sedan dess. Kollade till Nemo de första jag gjorde som har sovit med barnstrumpor på sina såriga stackars tassar. Han måste bli bra för det gör ont i mitt hjärta.

Jag ville spy lite på vädret idag. Hade hoppats på en fin höstdag med alla färger, men istället var Borås mer Borås än vanligt. Grått och regnigt. Det gör mig låg.

Jag saknar mitt gamla liv, med det menar jag mitt rutinerade arbetsliv med tider. Missförstå mig rätt. Det är underbart att kunna sova länge ibland, gå upp och mysa framför tvn med en kaffe när det är hemskt väder. Och kunna gå osminkad och ruffsig i håret men det slår liksom inte känslan av en välförtjänt sovmorgon.
Känslan att vakna upp en lördag och inse att man har förtjänat att vara ledig och dessutom har en dag till att njuta av. Fan va jag saknar det.
För att inte tala om när lönen rullar in..

Att vara ofrivilligt ''ledig'' och vänja sig vid ett nytt liv är ta mig fan inte det lättaste.
Jag gjorde en chansning när jag flyttade och har tänkt mycket på det. Jag har inte ångrat mig, även om jag saknar mina vänner mycket så fanns det inget kvar i Göteborg för mig för tillfället. Men det var bekvämare för det var ett betydligt mindre avstånd till min familj.

Det slog mig att jag har varit hemma länge nu. Det slog mig att min sambo inte har träffat mig och hur jag är som människa när jag är mitt vanliga, galet energiska, arbetsjag.
Jag undrar vilken jag som är bäst.
I en rent välmående fråga så har jag ett givet svar.

Fan ta vädret! Hösten gör något med mig.

Hur som är jag en person som tänker positivt, och den senaste veckan har jag kommit på ett och annat.
Jag vet vad jag ska göra. Har fått lite idéer.
Det är mycket på gång nu.

Det allra viktigaste för mig är ändå er som jag har runt mig.
En underbar pojkvän/sambo som finns och lyssnar.
Världens bästa familj som alltid står där när jag vacklar.
Och alltid, mina fina vänner.

Att ha flyttat, tagit bort facebook och överhuvudtaget avlägsnat mig från de ''vanliga'' har verkligen satt prov på vilka som är mina vänner och verkligen bryr sig.
Vissa är förbannat dåliga på att höra av sig,
 och när dom gör det som pratar dom oavbrutet i jag-form hela tiden.
(Jag säger inte att jag är världsmästerska på att ta upp luren att ringa heller..)
 Andra nära vänner har man en sporadisk kontakt med men vet vart man har dom.
 Ni är få men förbannat bra, tack för att ni finns!

Gummistövlar på och ut i regnet med busen.
Ha en fin dag.
M