Marlene

Senaste tiden har allting varit så bra..
Det har verkligen rullat på, om man bortser från det jobbiga med att inte äta mat.
Jocke har varit fantastisk och stöttat och funnits och jag har hittat oanad energi och
orkat gå iväg och jobba. Fått socialisera mig lite och känna ett normalt liv för ett tag och
få känna att jag kan bidra med mer än bara mig hemma.

Nog för det är mycket som har varit, som bubblat upp till ytan många gånger och som vi
tillsammans känt att vi kan komma över - av en anledning - kärleken har varit starkare.
Men igår när jag kom hem från jobbet så hade den brustit.

En oerhört disträ sambo ( tack vare mycket av mina handlingar men också av dagens händelser och diskussioner )
vaknade när jag gick och la mig. Började prata och hade bestämt sig för att inte vilja leva med mig mer.
Saker som han gått och tänkt på som han inte står ut med och inte kan komma förbi,
saker som var meningen att vi skulle jobba på - för att vi älskar varandra.
Saker som är större än viljan och kärleken tillsammans.

Det var ju inte såhär det skulle bli. Så sent som förra veckan satt vi och planerade för framtiden.
Vi pratade om våra framtidsdrömmar. Alla kärleksfulla ord. Önskan om familj - vårt liv tillsammans.
Hur han väckte mig, de tre finaste orden du viskade till mig samma morgon han bestämde sig för att inte vilja leva med mig mer.

Jag kan inte mer än bara acceptera hans val. Det är en känsla och den går inte att ta bort.
Men efter alla turer och törner vi haft så får det vara slut nu.
Det gör mig förkrossad att den jag älskar mest på jorden inte längre vill leva med mig.
Och jag kommer att sakna honom, kommer att sakna oss när vi var som lyckligast.
Men jag överlever för dom andra jag älskar.

Ta hand om varandra!