Marlene

Tillbaka hos familjen i Borås efter några dagar i Kalmar.
Har haft det helt jävla fantastiskt.
Tänk att man kan bli så kär så förbannat fort. Och tänk att alla vet, haha.
Ett jädra ståhej på facebook, kanske skulle ta bort det också när man ändå är igång och tar bort allt annat?

Senaste dagarna har varit en riktig djupdykning i känslosystemet.
Förbannat jävla bra. Men samtidigt med en framtida oro.
Jag tror den bottnar i en besvikelse i mig själv.
Som ligger kvar sen innan.
Jag som har jobbat och kämpat så för att mina planer skulle fungera. Och när jag fick lite vind i seglen så var den inte sen med att vända.
Mina framtidsplaner slogs samman och nu står jag där.
Sjukskriven, med konstant värk och fortfarande ingen känsel i arm och hand.
Piller hit. piller dit.
Jag jobbar inte, jag får inte in några pengar.
Jag har blivit en sån som jag avskyr.
En drivare. Det är liksom inte jag.

Jag samlar alla känslor och spottar ut det här för att sedan gå vidare.
Det är ju i det förflutna och det menas ju att det bara kommer att bli bättre. Det vet jag. Det känner jag.
För hur illa det än är så vaknar jag med ett leende på läpparna.
Och det tack vare den mest underbara människan jag någonsin träffat!
Är så oerhört lycklig över att få vara med dig jocke!
Puss & kram & massvis med kärlek!