Marlene

Som ni vet har jag inte mått bra den senaste veckan.
Värken från mitt skulderblad har vandrat upp i axeln och nacken och klämt åt någon nerv påvägen så jag har tappat känseln totalt i höger hand.
3 läkarbesök på loppet av en vecka, väldigt väligt många tabletter, en kortisonspruta och ett besök hos sjukgymnasten som gjorde allt för att rädda mig med elektroder,massage och andra knep.

Igår var jag hos läkar igen. Detta är inget som kommer försvinna över natten, det är riktigt illa.
Eftersom att jag fått en kortisonspruta nu så får jag inte lov att rehablitera mig förän om två veckor, och är därför sjukskriven ytterligare två veckor. Jag ska fortsätta äta mina tabletter och vila och inte belasta.
Det är hårt, det är jävligt tufft för mig att ligga stilla, jag som alltid far omkring och gör en massa saker, som alltid har en massa energi. Det enda jag har gjort är att försökt vila upp mig för att komma till jobbet tidigare. Jag saknar att jobba!

Hur som helst, var tvungen att ringa min chef för att tala om igår att jag kommer vara borta ytterligare två veckor. Och eftersom jag har befunnit mig i borås sedans söndags kväll då mamma och pappa övertalade mig och kom och hämtade mig i göteborg ( tack och lov för jag hade aldrig klarat mig själv ) så har jag inte kunnat titta över min post eller ta samtal på hemtelefonen. Men mobilen har varit med och på precis hela tiden, och den har mer eller mindre legat i min ficka dygnet runt!

Jag ringde i alla fall upp min chef som lät väldigt förvånad när jag ringde. Jag berättade läget och att jag kommer att vara borta två veckor till. Han berättar då att han försökt nå mig, även på mobilen?
Jag har ingen missat/mottaget/eller något i röstbrevlådan. Men han har tydligen skickat ett brev hem till mig.
Detta brev innehöll tydligen en uppsägning . Och han menar på att han inte är skyldig att ge mig något skäl till varför jag får sluta. Visst ifrågasatte jag, men utan riktigt svar.

Vet att jag varit borta mycket och jag verkligen ha haft otur och varit sjuk och dålig under min provanställning. Men jag trodde verkligen jag hade hittat mitt jobb. Jag trivdes så otroligt bra med precis allt. Och alla i min omgivning har märkt hur det fullständigt bara lyser om mig när jag pratat om mitt jobb.

Det känns hemskt att jag inte får ett skäl till varför. Och det känns fruktansvärt att detta händer under en sjukskrivning. Jag vet inte ens om det är tillåtet. Men jag är ledsen och besviken.

Ni gjorde att jag verkligen ville vara frisör igen. Jag kände att det var i det yrket jag hörde hemma och jag skojade om att jag skulle kunna gå i pension på salongen. Uppriktigt sagt är jag knäckt, chockad och besviken.

Fantastisk personal, fantastisk salong och härliga kunder. Ni gav mig de bästa 4 månaderna i mitt frisöryrke någonsin. Men nu vet jag inte om jag vill vara frisör längre.

Har sagt det innan och jag säger det igen. Det får tiden utvisa.

Tänker börja med att vila och göra allt för att bli återställd. Jag har en jobbig tid framför mig och jag känner mig väldigt trasig, både på insidan och utsidan, men jag klarar mig nog.

Tack mamma,pappa,ella,torsken,johan o duvan för att ni finns.