Marlene

De lovar jag att jag har framför mig.

Igår kväll var en riktigt jobbig kväll.
Hela jag var fylld med vemod.
1,5 år, men inte i sjön.

Att bo med någon är en konst, och jag beundrar dem som får de att gå ihop.
Dom som vet var dom har varandra och litar på varandra.
Alla förhållanden har svaghet.. vissa har mer.
Detta sprack av många anledningar.
Men nu har jag sagt stopp, för sista gången.

Det står flyttlådor i min lägenhet. Han flyttar ut idag.
De kommer kännas konstigt, man vänjer sig så fort med att ha någon nära.
Men de är svårare att vänja sig vid ensamheten.
Tur att jag aldrig är ensam.

På ett sätt känns de som livet tar slut. Kanske pga att de är en sån drastisk ändring.
Vad ska jag göra nu? Vem ska jag umgås med?
Men vid närmare eftertanke så har jag många att umgås med.
Jag känner egentligen väldigt mycket folk.
Det gäller bara att återuppta kontakten.

Framför mig står en sommar. Med jobb, sol, trevliga människor och resa.
Jag är en erfarenhet rikare, och jag har lärt mig en hel del.
Jag ser fram emor att bli lycklig igen.