Marlene

Att veta exakt allt. Total ärlighet. Öppna kort.  -  Thats me from now on..

Jag vet vad jag har gått igenom/ går igenom. Och det är ingen lätt sak att deala med.
Men jag vet också att allt de negativa som har hänt, har gjort mig till den jag är idag.

Och jag är ingen dålig människa. Inte enligt mig själv. Har andra synpunkter på detta så är ni välkomna och framföra dom till mig.

Jag är en sån person som alltid har velat alla andras bästa. Som satt mig själv som andraperson.
Dom som betyder något för mig, och som jag har något i utbyte av, dvs de som inte har utnyttjat mig för mina svagheter. De är dom personerna som jag håller extra nära.

Sen finns de andra, som är lite luriga som man håller ännu närmre. Du vet vad man säger: You keep your friends close, but you keep your enemy closer. Bara för att vara på den säkra sidan.

Till en annan sak.
Jag har märkt min förändring.
Jag har alltid varit en person som har haft svar på tal. Men sista tiden har gjort mig förstummad..  Ibland vet jag verkligen inte vad jag ska säga. Sen vill jag gärna formulera meningen i mitt huvud innan jag låter orden glida ut genom min mun. Just för att inte säga saker som jag senare ångrar. Och det har funkat bra för mig.
De få gånger jag har sagt något som jag verkligen ångrar, de har varit i ilskans hetta.
En brist jag får bättra..

Något som jag tror gör en människa starkare, de är att inse sina brister och bearbeta dom. Inte med en radikal förändring. Utan sakta. Prova sig fram på olika sätt.
Min största brist: Jag litar inte på någon.
Hur bearbetar man detta?

Min största fördel: har sjukt lätt att stålsätta mig. Vill jag något så ska jag klara det. Jag har en vilja som är enorm. Och envis. Går det att rubba ett berg?

Jag har ett jävla humör. Det är inte Pms, de är något annat. Det räcker med att någon säger något som är fel så exploderar jag.

Kommer ihåg när jag var liten. Och under hela min skoltid. Jag var en sån person som när jag hamnade i grupp. Och alla andra satt tysta och ingen tog initiativ, så var jag där och styrde upp och tog på mig ledarrollen, varför? För att jag är en stark person, för att jag inte klarar av alla fån som sitter och glor och ingen gör något?

Ska jag vara totalt ärlig så är jag en människa som klarar mig bäst själv. Säger inte att jag vill vara ensam för resten av mitt liv. Utan jag säger att jag är totalt oberoende av någon annan. Den enda jag litar på, de är mig själv. Jag vet vad jag har mig. Och om jag skulle ta alla mina vänner,släkt och familj för givet, vad skulle då hända den dagen jag inte hade några? Så jag har från början byggt upp ett försvar, en mur omkring mig. Ett löfte till mig själv om att jag klarar mig själv.

Nog skrivet för idag. Blev lite djup där ett tag.
Time to move on. Ner i sängen. God natt.