Isolering
Varför ska allt vara så orättvist?
Är inte jul menat att vara något mysigt? Någon slags glädjetid?
Veckan har varit olidligt lång.
Torsdagen var extremt jobbig.
Min favoritkund var på salongen. Har haft honom sedan jag började och han går bara hos mig.
När han kom såg jag verkligen att det var något som inte stog rätt till. Men jag frågade inget om det.
Men när jag nästan var klar med hans hår så sa han:
'' jag kommer nog inte att komma och klippa mig något mer''
Jag blev förvånad och undrade varför.
'' jag kommer inte att ha kvar mitt hår så länge till''
Jag fattade med en gång.
''jag har fått lungcancer''
I magen känns de som om något knöt sig. Att veta att någon som redan har haft de jobbigt,och är ganska ensam, har fått gräva sig ännu djupare ner var för mig helt ofattbart.
Att sen dessutom försöka hålla minen och inte börja stortjuta var ännu svårare.
Vi pratade inte så mycket sen.De blev ett kort hejdå. Såg att han var ledsen. Vet inte om jag ser honom mer.
Jag tänker på alla som sitter ensamma i jul. Alla som inte har någon.
Är det här verkligen en nödvändig högtid? Hur får den egentligen folk att må?
Om jag fick välja så skulle jag hoppa över den.
Hur skulle du göra?
